De förbjudna ordens herrar

[2008-04-16 MANA 2008 #1-2] Av Jorge Capelán. Ord som demokrati och frihet brukar betraktas som motsatsen til ondska och de så kallade ”ondskans axelmakter” – ett bedrägligt motsatspar. I Latinamerika samarbetar liberaler och fascister för att i demkratins och frihetens namn motarbeta den latinamerikanska vänstern med alla medel. Och de får hjälp av såväl Timbro som folkpartisten Mauricio Rojas.

Mario Vargas Llosa (Foto: Pablo Cuéllar/Prensa Forum)

Det har länge varit tyst om Mauricio Rojas i de svenska medierna. Men om någon trodde att Timbrotoppen och riksdagsledamoten som ”vågar tala ut” om invandrare har tagit semester eller blivit utrensad från landets borgerlighet så har han/hon fel. Sedan 2003 har Rojas flitigt besökt Latinamerika där han arbetar för en konservativ tankesmedja, CADAL. 1 Timbro deltog i grundandet av denna organisation och fram till slutet av 2007 hörde Timbro till dess främsta finansiärer. CADAL består av ett nätverk av nyliberala och kristet fundamentalistiska grupper under ledning av National Endowment for Democracy, NED, vars första ordförande Allen Weinstein berättade i Washington Post den 22 september 1991 att ”en stor del av det vi gör idag skedde i det fördolda genom CIA för 25 år sedan”. 2 Rojas ingår i CADAL:s inflytelserika vetenskapliga råd. CADAL, där Rojas är en flitig föreläsare och skribent, har också publicerat tre av hans böcker på spanska.
Denna artikel syftar till att visa på samröret mellan den svenska högern, här representerad av Mauricio Rojas, och de grupper och personer som befinner sig på den yttersta högerkanten i Latinamerika. Det räcker med att skrapa lite på ytan för att hitta ett galleri av terror och brott mot mänskligheten. Anledningen är enkel: de multinationella eliternas projekt i Latinamerika idag är bara en förlängning av det projekt som Europa påbörjade 1492 med förintelsen av 70 miljoner indianer.
En av de personer som har en koppling till CADAL är Mark Falcoff – han har föreläst hos dem och hans skrifter har flera gånger publicerats av tankesmedjan. 3 Mark Falcoff är Bushadministrationens rådgivare för Latinamerika och har sedan 30 år tillbaka varit en tongivande gestalt bakom USA:s latinamerikapolitik. Ett av dem länder som han har intresserat sig för är Bolivia.
”Här dödar vi inte hundar, vi dödar collas. Länge leve Nación Camba”, kunde man läsa på en vägg i den bolivianska staden Santa Cruz i slutet av 2007. 4 Collas kallas de bolivianer som bor i högplatån medan cambas är de från det glesbefolkade men oljerika östra Bolivia, vars ledare förespråkar oberoende för att slippa ”betala för Bolivias fattiga regioner”. Samtidigt uppmanade radiopratare som Yoyo Pando publiken att sammanställa listor över ”Santa Cruz fiender”. Dessa kan vara president Evo Morales anhängare eller bara människor som betonar det som enar bolivianerna, som till exempel behovet av att lyfta landet ur fattigdom.
Kort efter de privata radiostationernas uppmaningar kunde man på stortorget i Santa Cruz läsa listor med namn på dem som dömts till döden för att de tillhörde ”MAS-partiets avskum”. Liknande kampanjer fick borgmästaren i staden Sucre att fly, sedan hans bild satts upp på torget tillsammans med bilder av andra framträdande personer som anklagades för att ha ”förrått länet Chuquisaca.” 5
Delningen av Bolivia var planerad långt innan Evo Morales kom till makten i slutet av 2006. 6 Och en av strategerna bakom planen var Mark Falcoff. I artikeln ”The Last Days of Bolivia?”, publicerad i American Outlook i maj 2004, förutspådde Falcoff Bolivias delning längs etniska linjer efter den våg av folkuppror som resulterade i att president Sánchez de Lozada avsattes 2003.7
Falcoff var på 1980-talet medlem i Kissinger Commission, 8 som enade republikaner och demokrater bakom contrakriget 9 och den politiska oppositionen mot sandinisterna i Nicaragua. Han är också god vän med contraledaren Arturo Cruz med vilken han samlade in medel till den väpnade kampen mot sandinisterna och han har haft en betydelsefull roll i USA:s politik mot Kuba. 10
Falcoff är med andra ord en man som vet att demokrati i USA:s tappning behöver imperiets militära hot, för att garantera att folket träffar rätt sorts val. 1986 rekommenderade han kongressen att se över NED:s riktlinjer som förbjöd direkt finansiering av politiska partier utomlands, detta i syfte att ”ändra balansen en aning” till fördel för de chilenska oppositionsgrupper som skulle garantera överlevnaden av det nyliberala ekonomiska system som Pinochets diktatur hade upprättat. 11 När han satt i ledningen för Chilekommittén i Council on Foreign Relations slussades tre miljoner dollar från NED och USAID till Chiles kristdemokratiska opposition. 12
Under tiden underlät han inte att hjälpa nicaraguanerna att välja rätt kandidat med en pistol riktad mot huvudet. Anslagen från National Endowment for Democracy, USAID och även CIA fortsatte att rulla in till den ”demokratiska oppositionen” i landet. Till valets slutspurt 1990 beviljade kongressen nio miljoner dollar till dessa grupper. Samtidigt bedrev contragrupperna i genomsnitt 300 aktioner i månaden på landsbygden och blev oppositionens väpnade gren.13

VÄSTRA HALVKLOTETS VÄRSTA TERRORIST
Luis Clemente Faustino Posada Carriles är en veteran i terrorverksamheten mot Kubas och Latinamerikas befolkning och av många betraktad som västra halvklotets värsta terrorist: 14 Han deltog i försöket att invadera Kuba via Grisbukten, han är specialist i hanteringen av sprängämnen och stamanställd vid CIA sedan 1964,15 han var rådgivare åt Augusto Pinochets säkerhetspolis DINA, 16 han var en av huvudmännen bakom mordet på Allendes utrikesminister Orlando Letelier samt sprängattentatet mot ett kubanskt flygplan i vilket 73 civila miste livet 1976. På 80-talet dök Carriles upp i Centralamerika där han under ledning av USA-översten Oliver North organiserade stödet till contras i Nicaragua och stödde den salvadoranska diktaturen.17 På 90-talet deltog han i organisationen av otaliga mordplaner och terrorattacker, inte minst en våg av sprängattentat mot kubanska hotell.
Posada Carriles har inflytelserika beskyddare i USA. År 2004 satt han i fängelse i Panama för att ha försökt spränga deltagarna vid ett latinamerikanskt toppmöte, ett dåd som kunde ha dödat 1 500 människor. Men efter påtryckningar från bland annat Colin Powell och Otto Reich tvingades Panamas president Mireya Moscoso att benåda Carriles.18
En av Carriles beskyddare är Emilio González, den före detta migrationschefen i USA som ansvarade för att utreda hur Posada Carriles i maj 2005 lyckades ta sig in illegalt i USA över den mexikanska gränsen – en utredning som slutligen lades ner: ”Vita Huset borde aldrig ha satt igång denna rättsliga cirkus genom att anklaga den här mördaren för att bara vara en lögnare”, kommenterade Texasdomaren som lade ner fallet.
Emilio González har en diger meritlista. Med nära kontakter till Posada Carriles sponsorer i Cuban Liberty Council 19 genom senator Mel ”Bacardí” Martínez 20 har han bland annat varit George W. Bushs nationella säkerhetsrådgivare för Kuba och Karibien. Samme Emilio González hade en månad före Carriles gripande, i april 2005, föreläst för CADAL om situationen på Kuba vid ett seminarium i Buenos Aires.21 En månad senare var Mauricio Rojas sysselsatt med att på andra sidan av La Plata-floden i Montevideo förklara för de uruguayanska kapitalisterna hur borgerligheten i Sverige hade nedmonterat välfärdsstaten. Aktiviteten var en del av CADAL:s program för ”fri företagssamhet”.22
Diktaturerna i södra Sydamerika på 70-talet var inte bara en orgie i mord, tortyr och statsterrorism, de satte också tystnaden i system. Ord förbjöds. Tusentals litte- rära verk togs bort ur hem, bokhandlar och förlag. Skivor försvann ur skivaffärer och radiostationer. Statliga planer på att ”sanera” kulturlivet från oönskade inslag utarbetades. De få som inte hade satt eld på sina bok och skivsamlingar förvarade dessa på behörigt avstånd från grannarna – man visste aldrig vem som kunde vara en angivare. Bland CADAL:s medarbetare idag finns flera av dåtidens censorer och fascistiska ideologer.
Den 17 augusti 2007 arrangerade CADAL ett internationellt seminarium i Montevideo på temat ”journalistik och demokrati i Latinamerika”. 23 En av paneldeltagarna var Danilo Arbilla, före detta ordförande för det Interamerikanska pressällskapet, SIP. Utnämningen av Danilo Arbilla i slutet av 1990-talet var skandalös, eftersom han hade varit pressekreterare under president Juan Maria Bordaberry, som 1973 upplöste parlamentet, förbjöd de politiska partierna och blev diktator, ett ämbete som han innehade fram till 1976. Bordaberry utreds idag för de brott han begick under diktaturen, inte minst otaliga försvinnanden av oppositionella. 24
Arbilla satt kvar på sin post som pressekreterare även efter det att generaljuntan avsatte Bordaberry. Under Arbillas tid som diktaturens informationsansvarige stängdes alla oppositionella tidningar ner, samtidigt som Julio Castro, vice chefredaktör för den uruguayanska veckotidningen Marcha, försvann och sedermera mördades i Buenos Aires. Han är bara en av flera journalister som gick detta öde till mötes. 25
Inte ens i mitten av 1980-talet, när diktaturen var i gungning, upphörde Arbilla att vara lojal med fascismen. Tidningen La República i Montevideo avslöjade i oktober 2000 att han hade varit redaktör för tidningen Hoy 26 som hyllade dåtidens diktator Gregorio Álvarez. 27
Även Mauricio Rojas avspeglar den latinamerikanska högerns ambivalenta förhållande till de gamla diktaturerna. För honom var diktaturerna ”botemedlet” mot ”Latinamerikas sjukdom”, som nyliberalerna beskriver kontinentens fattigdom och beroende. Till den uruguayanska dagstidningen El País säger Mauricio Rojas i en intervju den 24 juni 2004: ”Att förändra denna situation är inte lätt. I Chile kom förändringen till stånd på ett traumatiskt sätt genom en statskupp som rev ner ett samhälle som var ganska anständigt men också ganska fattigt, och som otroligt nog höll på att förstöra sig självt. Sedan kom sviterna efter en mycket lång diktatur som hade den förtjänsten att de skapade en konsensus kring en kapitalistisk modernitet och ett politiskt system åtskilda från varandra.”
Rojas analyser av Latinamerika såväl som CADAL:s övriga produktion har flera beundrare bland de gamla anhängarna av diktaturerna, alltså de förbjudna ordens herrar, troligen på grund av deras sätt att urskulda fascismens pedagogik som går ut på att ”skapa konsensus” kring ”en kapitalistisk modernitet” genom omvandlingen av hela samhällen till Abu Ghraib-fängelser. Kanske är det därför som den argentinska högerpolitikern Hugo Martini skrev att ”ingen borde försumma tillfället” att läsa Mauricio Rojas bok The Sorrows of Carmencita om den argentinska krisens historia. 28
Martini är även han mycket aktiv i CADAL:s kampanjer för demokrati och yttrandefrihet på Kuba. Han är också ledamot i det högerextrema partiet RECREAR och har från sin stol i det argentinska parlamentet försvarat torterare som Gonzalo Palacios och Luis Abelardo Patti. 29 Martini var chefredaktör för tidskriften Carta Política mellan 1974 och 1975. 30 Tidskriften skulle senare bli militärdiktaturens ideologiska organ. 31

PINOCHETMINISTERN JOSÉ PIÑERA
På CADAL:s hemsida kan man se en nöjd Mauricio Rojas under presentationen av hans bok Mitos del milenio: El fin del trabajo y los nuevos profetas del Apocalipsis på Santiagos Institut för frihet och utveckling den 8 juni 2004. Bredvid honom sitter en känd personlighet bland chilenarna, ekonomen José Piñera. Det är han som presenterat Rojas bok för den inhemska publiken.
Piñera var arbetsmarknadsminister i slutet av 1970-talet under Pinochets diktatur. Av nyliberalerna på The Cato Institute har han hyllats för att ha privatiserat pensionerna. 32 Men det är inte detta som är det relevanta för Mauricio Rojas bekantskap med honom, utan den före detta ministerns ytterst konfliktfyllda förhållande
till människors personliga integritet.
I ett öppet brev daterat den 10 december 2004, bara några månader efter mötet med Rojas, går Piñera till attack mot president Ricardo Lagos blygsamma försök att erkänna att tortyr faktiskt förekom under Pinochets diktatur och att de tiotusentals chilenare som föll offer för en sådan omänsklig behandling borde ha någon sorts ersättning för lidandet. 33 Piñera, som inledningsvis medger att tortyr är ett vidrigt, grymt och fegt övergrepp mot människan, lagen och civilisationen, fortsätter med att argumentera: ”det är uppenbart att det finns ett orsakssammanhang mellan olika historiska företeelser.” Enligt honom är det bevisat att ”den chilenska vänsterns val av den väpnade kampen var det som ledde till att Allende bröt mot författningen” och i slutändan ”till militärregeringen och till statens repressiva våld, inklusive tortyren”.
Det skulle vara intressant att veta om Rojas hade tillfälle att diskutera sådana etiska frågor med Piñera utifrån ett ”liberalt perspektiv”.

KAMPEN FORTSÄTTER!
Varje år arrangerar Internationella stiftelsen för frihet, en konservativ organisation som leds av Mario Vargas Llosa, det atlantiska forumet om demokrati och frihet. På forumet deltar gräddan av de konservativa från USA, Spanien och Latinamerika. Och på senare år har Mauricio Rojas blivit en given deltagare. Förra året talade han där om migrationens faror, hot och utmaningar – inte minst islams – i Europa och i resten av världen.
Andra återkommande deltagare på forumet är Venezuelas oppositionsledare José Manuel Rosales, Bolivias dito Jorge ”Tuto” Quiroga och kubanen Carlos Alberto Montaner – som har ett förflutet i en organisation som specialiserade sig på smuggling av sprängmedel instoppade i havannacigarrer. 34
Enligt den argentinska högertidningen La Nación hyllades Mauricio Rojas vid forumet: ”Ingen annan talare hälsades med större entusiasm av Mario Vargas Llosa, ordförande för den Internationella stiftelsen för frihet, som arrangerade den här dialogen mellan politiker, intellektuella, företagare och journalister i Europa och Latinamerika.” 35
För den europeiska publiken är peruanen Mario Vargas Llosa en före detta vänsterförfattare som anslöt sig till liberalismen. Hos många latinamerikaner väcker Vargas Llosa starka känslor, antingen på grund av sin vänskap med den numera bortgångne ledande miamikubanen Jorge Más Canosa och kretsen kring den spansk-kubanska stiftelsen FHC. Eller också på grund av det som han har sagt om ursprungsbefolkningarnas rörelser i Sydamerika, som enligt honom uppvisar ”ett djupt oroande inslag som vädjar till de lägsta instinkterna”. 36 Många minns också hans roll i mörkläggningen av massakern på nio personer i Uchuraccay i Peru 1983. Det var då som han i egenskap av ordförande för en utredningskommission å det bestämdaste hävdade att de massakrerade journalisternas kameror av paramilitärerna hade förväxlats med skjutvapen på grund av ”dessa människors primitivism och det klimat av våld och stor stress de har levt under sedan flera år tillbaka”. 37 När en av journalisternas kameror slutligen återfanns och filmrullen framkallades visade det sig att de fruktade sinchis (paramilitärerna) hade talat med massakerns offer före avrättningen.
I skrivande stund, mellan den 26 och den 28 mars, hålls i Rosario, Argentina, årets upplaga av Vargas Llosas frihetskongress, nu med titeln ”Latinamerikans utmaningar – mellan institutionernas tillkortakommanden och utvecklingens möjligheter”. 38 Mötet, som arrangeras med stöd av det spanska folkpartiets stiftelse, FAES, samlar de mest ansedda högerkrafterna i regionen. Som journalisten Marcos Rotiman har påpekat ingår dessa i ett projekt för att omorganisera de nyliberala krafterna i regionen i enlighet med USA:s och det spanska storkapitalets intressen. 39 Sverige får en värdig representation i Mauricio Rojas, vars föreläsning om erfarenheterna av nedmonteringen av den svenska välfärdstaten förväntas få rungande applåder, medan representanter för Timbros skapelse CADAL kommer att delta i varannan panel och föreläsning – ett utomordentligt bidrag till demokratiseringen av tredje världen.

FOTNOTER
[1]. CADAL grundades den 27 februari 2003 och hade bland sina främsta finansiärer USA-organisationerna Center for International Private Enterprise (Cipe), Atlas Economic Research Foundation, Center för a Free Cuba, den tyska kristdemokratiska Konrad Adenauer Stiftung, Opus Dei-ägda universitetet Austral och svenska Timbro. Fram till december 2007 var Timbro en av CADAL:s största finansiärer.
[2]. CADAL:s grundare Center for Internacional Private Enterprise Cipe är en av NED:s kärnorganisationer tillsammans med National Republican Institute (NRI), National Democratic Insititute (NDI) och American Center for International Solidarity (ACILS).
[3]. Reporte Anual 2004, CADAL.
[4]. Andrés Solís Rada, ”Los fogoneros del odio”, i www.rebelion.org den 6 januari 2008.
[5]. Raúl Bustamante, ”En Santa Cruz ya reina el fascismo”, i www.rebelion.org den 29 december 2007.
[6]. Raul Zibechi, ”The Wished-For Technical Draw in Bolivia”, i www.zmag.org, ursprungligen publicerad på spanska i La Jornada (Mexiko) den 13 juli 2006.
[7]. American Enterprise Institutes månadsrapport.
[8]. Kommissionen hade det officiella namnet National Bipartisan Commission on Central America.
[9]. Falcoff var aktiv i nätverket PRODEMCA, ett ”demokratinätverk” som samlade medel till oppositionen mot sandinisterna, däribland de väpnade grupperna. 1988 var Falcoff medlem i Freedom Houses arbetsgrupp för Centralamerika tillsammans med bland andra contrastyrkornas lobbyist Robert Leiken (Se William I. Robinson, ”A Faustian Bargain: U.S. Intervention in the Nicaraguan Elections, Robinson och Sara Diamond, Roads to Dominion: Right-Wing Movements and Political Power”).
[10]. Falcoff har bland annat varit medlem i Radio- och TV Martís panel av rådgivare, se DOCUMENT 0146b BROADCASTING TO CUBA Radio Marti & C.A.N.F. part 2 –1991–1994”, Cuban Information Archives www.cuban-exile.com.
[11]. USA ställs ”inför valet mellan två extrema poler, varav den ena är ogångbar [Pinochet] och den andra oacceptabel [revolutionen]”, skriver Mark Falcoff i ”Chile: The Dilemma for U.S. Policy” i Foreign Affairs 1986.
[12]. William I. Robinson, A Faustian Bargain: U.S. Intervention in the Nicaraguan Elections (1992).
[13]. Ibid.
[14]. Se till exempel Washington-universitetets National Security Achive www.gwu.edu/~nsarchiv/index.html ) och www.terrorfileonline.org.
[15]. Hernando Calvo Ospina, Bacardi: The Hidden War (2002).
[16]. Víctor Osorio, ”Las Pruebas de la DINA Contra Posada Carriles”, i La Crónica Digital (2005).
[17]. Se National Security Archive.
[18]. ”Panama Pardons Spur Cuban Outrage”, CBS News 27 augusti 2004.
[19]. Cuban Liberty Council var en av Posada Carriles finansiärer av attentatsvågen mot kubanska hotell 1997. Se Jean-Guy Allard, ”Los atentados de La Habana fueron urdidos en Miami”, i Granma International den 3 maj 2007.
[20]. Jean-Guy Allard, ”Mel ’Bacardí’ Martínez, hotshot of CLC and Bush’s party”, i Granma International den 15 november 2006.
[21]. Reporte Anual 2005, CADAL.
[22]. Ibid.
[23]. ”Periodismo y Democracia en América Latina”, CADAL augusti 2007 (www.cadal.org).
[24]. Till exempel ”El Presidente de la SIP fue un alto funcionario de prensa de la última dictadura militar en Uruguay”, i www.voltairenet.org den 16 november 2000, och ”Presidente de la Felap: Arbilla es ’la ficha más lamentable’ de la SIP”, i La República (Uruguay) den 20 november 2000.
[25]. ”Durante la gestión de Arbilla en la dictadura masacraron a la prensa” i La República 23 oktober 2000.
[26]. ”Revista de Danilo Arbilla se jugó en 1981 a favor de Gregorio Alvarez,” i La República 27 oktober 2000.
[27]. Ibid.
[28]. Recension av boken ”La Historia de la Crisis Argentina”, i www.cartapolitica.org den 15 april 2005.
[29]. En brigadgeneral som enligt Argentinas människorättsorganisationer var torterare och deltog i utbildningen av contras i Centralamerika på 80-talet. Se Cámara de Diputados de la Nación (Argentina) Proyecto de resolución 6821-D-2005 den 12 december 2005 (www.hcdn.gov.ar) samt ”Garré vetó el ascenso de un general y tendría en la mira a otros tres,” i Clarin.com den 14 december 2005.
[30]. ”Carta política: la revista que nació con la dictadura, dirigida por Mariano Grondona,” i www.diariosobrediarios.com.ar den 16 maj 2006.
[31]. ”Memoria Fértil,” Asociación de Madres de Plaza de Mayo, www.madres.org.
[32]. Piñera är en av cheferna för Cato’s Project on Social Security Choice samt grundare av och ordförande för International Center for Pension Reform. Källa: www.cato.org.
[33]. José Piñera, ”La Tortura: Una reflexión,” i www.cepchile.cl och www.josepinera.com.
[34]. Hernando Calvo Ospina och Katlijn Declercq, ¿Disidentes o Mercenarios? Objetivo: liquidar a la revolución cubana (1998).
[35]. José Claudio Escribano, ”Europa y los nuevos desafíos que plantea la inmigración”, i La Nación den 8 juni 2007.
[36]. José Olmos, ”Vargas Llosa dice que indigenismo es un peligro democrático”, i El Universo (Ecuador) den 11 november 2003.
[37]. Juan G. Yuste, ”Vargas Llosa defiende su informe sobre el asesinato de ocho periodistas en Ayacucho”, i El País den 25 maj 1983.
[38]. Se ”Los desafíos de América Latina: Entre las falencias institucionales y las oportunidades de desarrollo”, i www.fundacionfil.org.
[39]. Marcos Roitman Rosenmann, ”Aznar y la FAES en América Latina”, i www.rebelion.org den 20 februari 2008.

Annonser

One thought on “De förbjudna ordens herrar

  1. Ping: DN: torped åt USA-amerikanska intressen överallt i världen | Orättvisa Betraktelser från Andra Sidan Jordklotet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s