Mauricio Rojas och Timbro i Latinamerika

[Internationalen 25/08] I artikeln ”De förbjudna ordens herrar” Mana nummer 1-2/2008 avslöjar Jorge Capelán en del om Mauricio Rojas verksamhet i Latinamerika och hans samröre med individer och grupper som i Latinamerika förknippas med sjuttiotalets militärdiktaturer och den USA-stödda statsterrorismen i största allmänhet. Sedan början av 2003 har Rojas och Timbro arbetat med bildandet av den konservativa tankesmedjan Center för Öppenhet och Utveckling i Latinamerika (CADAL), ett nätverk av nyliberala och kristna fundamentalistiska grupper som leds av den parastatliga USA-amerikanska organisationen National Endowment for Democracy (NED).
Här spårar Jorge Capelán upp några av de krafter som ligger bakom CADAL.

Mauricio Rojas

Enligt CADAL lär Mauricio Rojas ha sagt ”att arbeta med CADAL är att arbeta med seriösa idealister” och ”jag är stolt över att arbeta för CADAL.” Mellan februari 2003 och april 2005 stod Timbro för finansieringen av tre av sju av CADAL utgivna böcker. Organisationen bjöd in CADAL:s vice vd, Gabriel C Salvia, till Sverige september 2004 och Rojas själv har representerat CADAL och Timbro vid flera tillfällen under årens lopp, vilket är väldokumenterat av media i Latinamerika. Timbro själv vidhåller idag att de aldrig har finansierat CADAL, men fram till slutet av 2006 framhöll CADAL Timbro som sin ”främsta motpart” i sin årsberättelse.

CADAL:s verksamhet uppmärksammades av vänsteraktivister och journalister i Argentina redan i mars 2004, då en grupp av intellektuella kopplade till CADAL publicerade ett öppet brev till landets utrikesminister Rafael Bielsa med kravet att den argentinska ambassaden i Havanna skulle ”öppna sig till hela det kubanska folket” i ett förtäckt försök att skapa en diplomatisk kris mellan nänderna. Syftet med utspelet var att angripa Kubas regering och testa Argentinas nyvalda president Néstor Kirchners avsikter att inleda vänskapliga relationer med Havanna i ett skede då allt fler länder i regionen började trotsa USA:s snart femtioåriga blockad mot den socialistiska ön. Bielsa besvarade brevet och kallade CADAL:s utspel för ”oseriöst.”

Efter detta har CADAL och dess medlemmar varit synliga i så gott som varje konfliktsituation där USA:s intressen står på spel i Latinamerika. Genom artiklar, seminarier, öppna och slutna möten med ofta högerextrema politiker, kurser och studiecirklar, utspel i medierna, radioprogram och mycket annat har organisationen varit pådrivande i att föra fram USA:s dagordning i regionen. CADAL:s nära band till organisationer som CEDICE i Venezuela, som var aktivt inblandad i statskuppen mot Chávez, gör att snarare än en oskyldig tankesmedja för främjandet av nyliberalismen agerar CADAL som ett slags samordningsorgan för USA:s politiska intressen i södra Latinamerika.

Sedan 2003 har CADAL bedrivit lobbyverksamhet och utövat påtryckningar på södra Sydamerikas regeringar, främst Kirchners i Argentina, Tabaré Vázquez i Uruguay och Michele Bachelets i Chile, så att dessa inte avviker från USA:s ”linje”. Kuba, med sin knappa promille av Latinamerikas befolkning och ekonomi, upptar cirka hälften av CADAL:s aktiviteter och publikationer, och minsta utveckling i Venezuela eller Bolivia utlöser mängder av texter och kommentarer, öppna brev och andra utspel som får rikligt med bevakning från Sydamerikas stora privatägda högermedier.

CADAL grundades den 27 februari 2003 och hade bland sina upphovsmakare USA-organisationerna Center for Internacional Private Enterprise (Cipe), Atlas Economic Research Foundation, Center for a Free Cuba, den tyska kristdemokratiska Konrad Adenauer Stiftung, det Opus Dei-ägda universitetet Austral och svenska Timbro, bland andra. Mauricio Rojas har i sin tur tillhört tankesmedjans vetenskapliga råd sedan CADAL grundades.

Den statliga komponenten i CADAL är stark. En av CADAL:s grundare, Cipe, tillhör arbetsgivarföreningen American Enterprise Institute, som är en av NED:s kärnorganisationer. NED är det organ genom vilket USA slussar medlen för politiskt inflytande utomlands. Dess före detta chef, Allen Weinstein, förklarade för Washington Post 1991: ”En del av vad vi gör idag brukade CIA göra underjordiskt för 25 år sedan.”

NED:s deltagande i destabilisering av regeringar runt om i världen är idag väldokumenterat, inte minst dess roll i statskuppen mot Hugo Chávez i april 2002, diverse aktioner för politisk påverkan från destabiliseringen av Haitis president, Jean Beltran Aristide, till bildandet av organisationen OTPOR i Serbien och deltagandet i de olika ”färgrevolutionerna” som USA har iscensatt mot diverse oönskade regeringar runt om i till exempel Östeuropa.

NED är klassad som en frivilligorganisation i USA, men finansieras nästan uteslutande genom statsdepartementets budget för landets ”biståndsorganisation” USAID, enligt beslut taget av kongressen. För att behålla skenet av att det handlar om en privat organisation får NED ytterligare ”gåvor” från diverse stiftelser, som Smith Richardson Foundation, John M. Olin Foundation och Lynde and Harry Bradley Foundation – alla dessa är indirekt finansierade ur USA:s statskassa. De flesta tunga veteranerna i CIA:s underjordiska operationer har någon gång suttit i NED:s administrationsråd, till exempel Otto Reich, John Negroponte, Henry Cisneros och Elliot Abrams.

Bakom en frihetlig demokratisk retorik (de flesta stora organisationer som NED använder sig av har namn som innehåller ”freedom” eller ”democracy”) döljer sig statsdepartementets politiska redskap. Ett exempel på detta är organisationen Freedom House känd för sina politiskt vinklade årliga rapporter om ”frihetens tillstånd i världen”. Den före detta CIA-chefen James Woolsey och teoretikern för ”icke-våldsamma” strategier av regimskifte Peter Ackerman, med nära band till ökända CIA-stödda så kallade toxic NGO:s (ungefär ‘giftiga NGOer’, NGO:er som fungerar som fasad för statliga intressen) som Albert Einstein Institution och ICNC, har båda suttit som vd för organisationen.

Den statliga finansieringen utomlands med syftet att ändra andra länders statsskick är i sig ett brott mot folkrätten. Mottagandet av sådan finansiering från främmande makt bestraffas i de flesta länder, inklusive Sverige, och betraktas som förräderi mot det egna landet. NED:s finansiering av organisationer ur det så kallade ”civila samhället” ingår oftast i ett batteri av politiska, ideologiska, militära och ekonomiska fientliga aktioner riktade mot det land vars politik ska påverkas eller destabiliseras. Det NED gör sker samordnat tillsammans med USA:s National Security Agency, statsdepartement, CIA, USAID, USIA, och andra liknande institutioner.

När det gäller att främja sina geopolitiska intressen, är de ideologiska gränsdragningarna inte särskilt relevanta för USA, så länge de grupper som får stöd bidrar till att landets målsättningar uppnås i en konkret situation. Fallet av Nicaragua på åttiotalet, där ”kommunister” bildade gemensam front mot sandinisterna inom ramen för den CIA-uppbackade koalitionen UNO och dess väpnade arm Contras är bara ett exempel.

I CADAL:s fall är det inte märkligt att se förmenta ”liberaler” skaka hand med grupper med synnerligen problematisk bakgrund. Medan Mauricio Rojas turnerar i Latinamerika och föreläser för CADAL med ungefär samma budskap som i Sverige (men kryddat med mer öppna ursäkter för Pinochets diktatur än vad han skulle våga göra här hemma) finns det i CADAL ett antal figurer med bakgrund i den USA-anstiftade statsterrorismen i regionen.

Vi talar till exempel om statsdepartementets strateg Mark Falcoff, medlem i Council on Foreign Relations CFR, en inflytelserik urikespolitisk tankesmedja som tillsammans med den Trilaterala Kommissionen och Biderberggruppen förser USA:s administrationer med merparten av sina ministrar och rådgivare. Falcoff har en lång bana i USA:s mörka Latinamerikapolitik, från hans samarbete med Contras på åttiotalet till hans förutsägelser om den etniska delningen av Bolivia från 2003. Vi talar om människor med direkt inblandning i stödet, finansieringen och organiseringen av terrorverksamheten mot Kuba och andra länder, som Emilio González och Orlando Gutiérrez-Boronat samt människor med kopplingar till sjuttiotalets fascistdiktaturer som Pinochets arbetsmarknadsminister José Piñera (som officiellt presenterat Rojas böcker i Chiles huvudstad, Santiago), den uruguayanska diktaturens pressekreterare Danilo Arbilla, eller grundaren för den argentinska diktaturens ideologiska tidskrift, Hugo Martini.

Till detta tillkommer kontakterna med den kristna ultrareaktionära och elitistiska sekten Opus Dei och andra liknande rörelser genom den nyliberala Von Hayek-stiftelsen och kristdemokraterna i Tyskland och Latinamerika. CADAL:s vd Gabriel Salvia är själv medlem i Von Hayeks rörelse med ett förflutet i den nyliberala ATLAS-stiftelsen. Dessa grupper lyfter upp religionens roll i att odla fram de rätta värderingarna som det privatiserade samhället kräver. Bland CADAL:s medverkare finns många aktiva medlemmar i Opus Deis nätverk av universitet runt om i Latinamerika. Andra religiöst-politiska grupper knutna till CADAL är till exempel Falun Dafa, vars rasistiska idéer och kopplingar till CIA börjar nu uppmärksammas allt mer i väst.

Det rådde inget tvivel vid slutet av 2002 att den nyliberala modellen hade kollapsat i Latinamerika. Perioden 1998-2002 betraktades av ekonomer som en ”förlorad femårsperiod” då regionens BNP per capita halverades, då tillväxten minskade överallt och balansunderskotten växte i samma takt som inkomstklyftorna. Men perioden hade också varit en av växande vänsterrörelser: Folkupproret i Argentina, Chávez återgång till makten efter statskuppen i april samma år, Lulas valseger i Brasilien, kokaodlarnas revolt i Bolivia och nederlaget för USA:s frihandelsavtal FTAA är bara några exempel.

Trots CIA:s fulländning av teknikerna för ”fjärde generationens krigföring”, som kombinerar taktiker av avancerad psykologisk krigföring med rena terroraktioner och gatuvåld, vilka användes mot Chávez och som fick så lyckade resultat i till exempel Östeuropas ”färgrevolutioner” stod det klart för de flesta nyktra iakttagarna att utan något slags genomgripande politiskt projekt var det omöjligt att åstadkomma någonting mer än att bara destabilisera folkligt valda regeringar eller avmobilisera enstaka sociala rörelser. Det är då CADAL – och ett antal andra liknande organisationer – kom in i bilden för att försöka ena kontinentens samlade oligarkier under Washingtons ledning.

Stormaktens politiska alternativ har så småningom kristalliserats i en gemensam plan av USA:s State Department och spanska multinationella företag med intressen i Latinamerika, mediejättar som Gruppen PRISA som äger spanska El País och kopplingar till det spanska folkpartiet PP. Tillsammans med Washingtons nykonservativa grupper har PP:s stiftelse FAES utarbetat ett projekt med titel ”Latinamerika – En frihetsagenda” som utgår från att regionen ”är en oupplöslig del av väst” vars ”värderingar är universella” men ”inte utgör en för alltid säkrad erövring”.

Det finns enligt dessa fundamentalister allvarliga hot mot det västerländska projektet i Latinamerika där det finns ”en anti-västlig vänster” vars främsta referent är ”den döende castrismen” som nu avlöses av ”chavismen.” Tanken är att omorganisera de nyliberala krafterna i regionen enligt statsdepartementets och de multinationella företagens (särskilt Spaniens) syften. En viktig roll i denna plan spelas av den konservativa författarens Mario Vargas Llosa i vars årliga ”frihetskongresser” CADAL och Mauricio Rojas är givna deltagare.

CADAL är en av ett antal grupper som i Latinamerika arbetar för detta projekt som äger rum i direkt samordning med USA:s södra militärkommando SOUTHCOM och dess nätverk av militärbaser runt om den latinamerikanska regionen. Samtidigt som CADAL:s partnerorganisation CEDICE aktivt deltog i statskuppen mot Chávez i april 2002 var det USA:s krigsfartyg, USS George Washington, USS Barry, Laboon, Mahan och Arthur W. Radford, som navigerade i närheten av Venezuelas territorialvattnen ”för att rädda USA-amerikaners liv”. Hur det kommer att gå med USA:s projekt att hejda kontinentens uppvaknande återstår att se, men utvecklingen i till exempel Bolivia visar att imperiets planer är mycket väl organiserade.

För vänstern i Sverige, men framför allt för alla de som tror på demokratin i det här landet, är det mycket viktigt att uppmärksamma och följa upp vad våra storkapitalister gör på olika håll i världen. Exemplet med Timbros samröre med CADAL visar att dessa grupper sedan länge har gjort gemensam sak med USA:s utrikespolitiska intressen och metoder. Carl Bildt, som för 6 år sedan hetsade för kriget i Irak, som är medlem i den Trilaterala Kommissionen och Biderbergsgruppen, tiger idag om vad som händer i Latinamerika samtidigt som han för andra året i rad tar emot under halvhemliga förhållanden Caleb McCarry, USA:s ståthållre för Kubas ”övergång till demokrati” som i Latinamerika brukar kallas för ”återkolonisering.” Man kan bara föreställa sig vad våra storkapitalister håller på med i andra delar av världen där Sverige har starka intressen. Och minst lika oroande är frågan: Om de ställer sig bakom tillämpningen av förkastliga metoder mot andra länder, vad skulle de då vara beredda att göra mot den egna befolkningen om deras intressen hotas på hemmaplan?

Bakgrund om Mauricio Rojas
Mauricio José Rojas Mullor är folkpartistisk riksdagsledamot och högerdebattör av chilensk härkomst. Han är 58 år gammal och kom till Sverige på 70-talet efter svag anknytning till den radikala vänsterorganisationen MIR. Hans mor, som fängslades och torterades av Pinochets diktatur, var en ansedd medlem i organisationen. Henne har han senare kallat ”terrorist”. Rojas är också docent i ekonomisk historia och har varit vice-vd för Timbro. I Sverige är han känd för sina starka åsikter om chilenarnas brottsbenägenhet, Pinochetdiktaturens välgörande effekt för sitt hemlands utveckling, förespråkande av gynundersökningar av invandrarflickor samt för kravet att invandrarna skall genomgå ett test i det svenska språket – ett språk som han talar med stark spansk brytning. Sverigedemokraterna har välkomnat honom som medlem i deras parti.

Rojas är författare till ett tiotal böcker om integration, utvecklingsfrågor samt svensk och latinamerikansk historia. Några av dessa böcker är översatta till flera språk.

Annonser

One thought on “Mauricio Rojas och Timbro i Latinamerika

  1. Ping: DN: torped åt USA-amerikanska intressen överallt i världen | Orättvisa Betraktelser från Andra Sidan Jordklotet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s