De latinamerikanska kvinnorna avslöjar SR:s koloniala blick

ETC.se publicerar idag de latinamerikanska kvinnornas replik på SR:s svar på deras kritik mot Lotten Collins påstående om att kvinnor i Latinamerika använder sig av livmodern som politiskt redskap:

Och så kom då svaret från Lotten Collin och Sveriges Radio. Tyvärr inte så mycket ett svar som ett försvarstal.

Inte en enda fråga eller formulering som antyder uppriktig nyfikenhet och intresse att förstå varför kritiken förs fram finns att läsa i SR:s svarstext. Istället hänvisas till en handfull andra krönikor som enligt dem adresserar ämnet. Vilket ämne pratar vi om då här? Jo, den latinamerikanska kvinnokampen. Det vill säga det ämne som Lotten Collin och SR bestämt hävdar att hennes krönika INTE handlar om.

Lotten Collin menar att ”krönikan är till sin natur subjektiv och handlar om just synen på moderskapet, och utgick från mina egna personliga erfarenheter”. Men vänta lite här. I samma stund som det i en ”subjektiv och personlig” krönika väljs att nämna Mödrarna på Plaza de Mayo och Kvinnor för Fred i Colombia har det slutat att handla enbart om krönikören, utan även om kvinnokamp i Latinamerika! Och det är här som vi menar att det eurocentriska och nykoloniala tänkandet inte bara grumlar den journalistiska blicken utan också förminskar och osynliggör vari de galna mödrarnas och Colombias kvinnors kamp består i, nämligen kampen för mänskliga rättigheter.

Det är vitfärgat, eurocentriskt och exotifierande att ”smycka” en personlig och subjektiv krönika, med beskrivningar av rörelser som kämpar för kvinnors och mänskliga rättigheter i raljerande termer av ”livmodersaktivism”.

Det är oseriöst och det vittnar om brist på inlevelseförmåga, och om inte annat om bristande journalistiskt omdöme. Det är nykolonialt att försvara detta med att det handlar om en beskrivning av en subjektiv och personlig upplevelse med meningar som ”det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här”.

Menar Lotten Collin att skildrandet av dessa andras liv journalistiskt låter sig göras oproblematiskt utan att ta in dessa ”andras” beskrivning om sig själva och sina egna liv? Kan en ge en ärlig beskrivning av ett så mångfacetterat ämne som kvinnor i Latinamerika genom att återberätta personliga upplevelser och skildra ensidiga perspektiv när en pratar om en hel kontinent? Och detta trots att inramningen må vara något så trivialt som mors dag-firande i Latinamerika?

Vi som har erfarenhet av kolonialism och nykolonialism (närmare bestämt drygt 500 år), vi som har en verklighetsförankrad och personlig kunskap om latinamerikansk kvinnokamp, vi känner också igen de förtryckande strukturerna, de diskriminerande och förminskande formuleringarna, även om dessa må komma förklädda i en lustig, ”oförarglig” och personlig mors dag-krönika i Sveriges radio.

Det är nämligen fördelen som tolkningsför

Och så kom då svaret från Lotten Collin och Sveriges Radio. Tyvärr inte så mycket ett svar som ett försvarstal.

Inte en enda fråga eller formulering som antyder uppriktig nyfikenhet och intresse att förstå varför kritiken förs fram finns att läsa i SR:s svarstext. Istället hänvisas till en handfull andra krönikor som enligt dem adresserar ämnet. Vilket ämne pratar vi om då här? Jo, den latinamerikanska kvinnokampen. Det vill säga det ämne som Lotten Collin och SR bestämt hävdar att hennes krönika INTE handlar om.

Lotten Collin menar att ”krönikan är till sin natur subjektiv och handlar om just synen på moderskapet, och utgick från mina egna personliga erfarenheter”. Men vänta lite här. I samma stund som det i en ”subjektiv och personlig” krönika väljs att nämna Mödrarna på Plaza de Mayo och Kvinnor för Fred i Colombia har det slutat att handla enbart om krönikören, utan även om kvinnokamp i Latinamerika! Och det är här som vi menar att det eurocentriska och nykoloniala tänkandet inte bara grumlar den journalistiska blicken utan också förminskar och osynliggör vari de galna mödrarnas och Colombias kvinnors kamp består i, nämligen kampen för mänskliga rättigheter.

Det är vitfärgat, eurocentriskt och exotifierande att ”smycka” en personlig och subjektiv krönika, med beskrivningar av rörelser som kämpar för kvinnors och mänskliga rättigheter i raljerande termer av ”livmodersaktivism”.

Det är oseriöst och det vittnar om brist på inlevelseförmåga, och om inte annat om bristande journalistiskt omdöme. Det är nykolonialt att försvara detta med att det handlar om en beskrivning av en subjektiv och personlig upplevelse med meningar som ”det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här”.

Menar Lotten Collin att skildrandet av dessa andras liv journalistiskt låter sig göras oproblematiskt utan att ta in dessa ”andras” beskrivning om sig själva och sina egna liv? Kan en ge en ärlig beskrivning av ett så mångfacetterat ämne som kvinnor i Latinamerika genom att återberätta personliga upplevelser och skildra ensidiga perspektiv när en pratar om en hel kontinent? Och detta trots att inramningen må vara något så trivialt som mors dag-firande i Latinamerika?

Vi som har erfarenhet av kolonialism och nykolonialism (närmare bestämt drygt 500 år), vi som har en verklighetsförankrad och personlig kunskap om latinamerikansk kvinnokamp, vi känner också igen de förtryckande strukturerna, de diskriminerande och förminskande formuleringarna, även om dessa må komma förklädda i en lustig, ”oförarglig” och personlig mors dag-krönika i Sveriges radio.

Det är nämligen fördelen som tolkningsföreträdet ger; en förståelse och igenkänning av något som den utan tolkningsföreträde många gånger saknar initialt och måste ta in som ny kunskap. Därmed inte sagt att journalister inte ska yttra sig i ämnen där tolkningsföreträde saknas. Men möjligheten till möte och förståelse (och därmed också en mer nyanserad och verklighetstrogen rapportering) måste oundvikligen börja med att backa och lyssna intresserat och respektfullt. Då, först när andra röster får höras, kommer de egna invanda mönstren och reproducerandet av stereotyper förhoppningsvis att brytas.

Sveriges Radio kanske till och med skulle kunna våga sig på att utmana ”sanningen” om att utrikesjournalistik alltid riskerar ”att bli generaliserande eller att reproducera stereotyper” och inte acceptera detta som vore det ett oundvikligt naturfenomen.

Carmen Blanco Valer

Marisol Aliaga
Jeannette Escanilla
Daniela Duchens Harnisch
Ethel Del Gaisso Schaa
Mari Eli Ahumada
Katerin Mendez
Gladys Gomez Lozano
Blanca-Lilia Lozano
Soledad Quintana
Ruth Samari Cartaya
Marita Rodriguez
Gilda Cordova
Gladys Aranibar
Beatriz Piñeda
Ebba Elena Karlström
Marcela Elofsson
Mirtha Veronica Castillo
Katia Ibarra
Milka Saxlund
Julieta Askergren
Lorena Delgado Varas
Carmen Escobar
Andrea Zimmermann Rojas
Elena Gutierrez Ros.
Juana Eliana Gonzales I.
Erika Murga
Marta Cuesta
Amelia Morey Strömberg
Olinda Mena
Delsante Margarita
Ana Maria Sabio
Marcia Godoy
Cecilia Balbotin
Zarah Östman Pittaluga
Maria Diana Starck
Laura Arévalo
Elizabeth Orellana Bravo
Claudia Guzman
Veronica Lagunas
Alejandra Morales
Anairis Sanchez
Marjorie A.Bascur
Vania Ramirez
Dulce Patricia Arafat
Patricia Lagunas
Maritza Decebal-Cuza
Edith Garcia
Maria Teresa Moreira
Isabel Costa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s